Business i Sverige

Ibland förundras jag över svensk businesskänsla. Vi har ju så trevlig personal och god mat på många ställen man träffar på under sina utflykter. Varför känns det då så ofta som om dessa inte vill ha en som kund? Senast igår råkade jag ut för detta på Wallåkra Stenkärlsfabrik som är en känd restaurang med krukmakeri i just Vallåkra utanför Helsingborg.

Vi hade vandrat en runda på fem kilometer från Vallåkra, upp på fälten på åsen och genom Borgens naturreservat i det gråtrista vädret och blivit riktigt sugna på något att äta och lite värme. Eftersom stället av någon anledning inte har lördagsöppet under hösten så fick vi inte tag på dem för bordsbokning när vi väl bestämt oss för att vandra på söndagen. Väl medvetna om att det är en populär restaurang så tänkte vi att vi kanske inte skulle få bord en söndagseftermiddag och så blev det också, mycket tack vare ett 80-årskalas på övervåningen som gjorde att vi skulle få vänta i två timmar. Inte mycket man kan göra åt detta såklart och vi hade ju nödproviant med oss i form av varm choklad och annat men vi frågade ändå om det hjälpte om vi satt ute. Det fanns torra bord under en stor segelduk (vilket det ju inte gjorde ute i naturreservatet) och att det var vindstilla gjorde det hyfsat varmt för oss som var klädda för en utedag. Servitrisen frågade köket som sa att de med tanke på kalaset inte skulle kunna servera oss någon mat i rimlig tid. Även detta accepterade vi för det är skönt med restauranger som inser sina begränsningar och inte vill ha dåligt rykte på grund av sen service (även om kunderna accepterat det redan från början) och en av stress sjukskriven kock. Istället säger den trevliga servitrisen att vi kanske kan få kaffe och kaka som ett snabbalternativ och vi tycker detta låter mums det också även om det inte är tvårätters söndagmiddag. Raskt springer hon in i köket igen och frågar om det kan gå bra att servera fika till oss tre samt några glada damer som dykt upp med samma fråga. Döm om vår förvåning när hon snart kommer ut och meddelar att nix, inte ens kaffe hinner de servera. Visst, jag fattar att pengarna de drar in på kaffe inte är vad de drar in på en middag och att det är hektiskt att ordna kalas men stället är välkänt och ligger alldeles vid ett naturreservat - de säljer till och med den vandrarbok som lockat hit oss. En regnig och dyster dag mitt ute i "ingenstans" tycker man att de kunde förbarmat sig över oss som till och med erbjöd oss att sitta ute och sa att vi inte var ett dugg stressade. Först undrade vi om det var vår vandrarklädsel, stavarna och vårt regnvåta utseende som var problemet men som maken sade så hade han faktiskt en keps av samma märke som prins Charles använder och de mer propra damerna fick ju vända i dörren de också.

Jag har tidigare stannat till här med bil under en helgutflykt och då var det stängt. Det måste alltså ha varit en lördag den gången. Ska jag våga chansa på "third time lucky"? Som det känns idag har jag inte någon vidare lust trots att restaurangen måste vara en av Skånes mysigaste med sitt glasgolv ner till bäcken under huset. Varför kunde de inte vara förutseende och fixa ett par termosar kaffe för spontanbesökare??? Har de bara en dyr kaffeautomat som måste användas till varje gäst? Varför har man inte öppet en lördag??? Nog för att Vallåkra är nära Helsingborgs restaurangutbud men det är trots allt en by på landet och en liten pizzeria nere vid stationen verkar vara största konkurrenten så jag kan inte tänka mig att det inte skulle fungera att ha öppet hela helgen - det är ju fullt av folk här när det väl är öppet. Vill man hellre ha ledigt? Då ska man väl inte ge sig in i just restaurangbranschen som servar den som själv är ledig? Med tanke på att Wallåkra inte bara är känt för sin restaurang utan även krukmakeriet som lockar besökare så borde de få säga nej till väldigt många under de tider man inte kan utnyttja trädgården. Kanske kunde krukmakeriet få ta hand om de där termosarna och servera kaffe i något hörn i butiken...Har den ekonomiska krisen inte drabbat nordvästra Skåne i större utsträckning? Till slut kände jag att det där med mat och kaffe blev en nästan totalt oviktig fråga (varm choklad i Vallåkras väntkurer kan också vara gott) och att det var själva businessgrejen jag retade mig på precis som många andra gånger i Sverige. Är jag löjlig?